Disturbia
Ibland når man den punkten då man inte längre kan behärska sig och hålla tyst. Nu är ett sådant ibland.
Jag blir mörkrädd när jag ser vart den här världen är på väg och att vi alla dras med ner i skiten. Något som får mig att tänka på det mer än vanligt, är de stunder då jag roar mig med lite bloggläsning på nätet.
Jag må låta gammalmodig när jag säger att "det var bättre förr" och faktiskt menar det. Med "förr" behöver jag inte sträcka mig längre än till min egen barndom. Mina föräldrar är de bästa i världen. Jag har fått en bra uppfostran, som jag nu flera år senare, verkligen uppskattar och tackar oändligt för. Aldrig har jag fått så mycket uppskattning, tillgivenhet, berömmelse, kärlek, vänskap och tillit som av mina föräldrar.
Jag har alltid varit en "fri" unge, fri att göra vad jag vill under gränser, fri att få tillit från mina föräldrar, fri att välja mina vägar i livet. Men den friheten kom med ansvar. Ansvar att göra so jag blev tillsagd, ansvar att tänka på andra, ansvar att säga "tack", ansvar att passa tider, ansvar att respektera och värdesätta min familj. Jag har aldrig kallat mina förlädrar någonting annat än "mamma" och "pappa" eller vid deras namn.
I skolan hade vi regler som var till för att följas och som, allt som oftast, också gjorde det. Lärarna visste vad de snackade om, fick oss inspirerade och i slutändan hade vi roligt i plugget. Man åt frukost, lunch, mellis och middag. Man gjorde läxorna och fick sen vara ute till utsatt tid. Rutin. Ansvar. Tillit. Belöning. Gjorde man fel, uteblev belöning och man lärde sig något av det.
Världen runt omkring var också annorlunda. Barn var barn på ett helt annat sätt än de är idag. Jag var barn tills jag var 14 år och hade ditills varken testat smink, alkohol, sex eller ens knappt en BH. Idag slutar barn vara barn så gott som den dagen de fattar att de finns till. "Barn ska vara fria och själva fatta sina beslut" säger man. Problemet är bara att BARN inte KAN fatta egna beslut om sådant de inte förstår sig på! Vilket i stort sätt är ALLT - från vilken blöjsort de ska ha till hur stor veckopengen blir.
Idag handlar barndomen om ungdomen som i sin tur handlar om vuxenskapet. Man ska vara inne, ha modekläder (skitsamma om de är skitfula, det är ju mode!), senaste mobiltelefonen, prata så mycket slang man kan, kasta skit på andra, skära sig i armarna och lyssna på musik som handlar och sex, våld och droger. Heja.
Sen att föräldrarna till dessa barn också överröser dem med dyra saker, som de tjatat sig till med egentligen inte behöver, det ses som en självklarhet, eller? Att de sen också skolkar, slår ner sina lärare, kallar både skolkamrater och föräldrar för både det ena och det andra, det gör inget eller? Och aldrig har siffrorna över barn och unga som mår psykiskt dåligt och skadar sig själva varit så höga.
De flesta unga människor upp till 18, är bland de snobbigaste, mest oförskämda, mest egotrippade, ohövligaste små människor jag någonsinn kommit i kontakt med. Snorungar som inte lärt sig veta hut överhuvudtaget utan tror att världen är till för dem. En värld, där smink, pengar, rosa fluff, våld och materiella ting totalt styr deras vardag. Det mest skrämmande är, att det inte är deras eget fel. Så vem ska man döma? Vems är felet?
För 8 år sedan, när jag just fyllt 14, insåg jag värdet av att uppskatta livet som det är. Då, när det knapps fanns ett helt fungerande internet, inga Ipods och man fortfarande spelade kula på skolgården, tyckte jag att jag var modern. Men jag var också nöjd så.
Tider förändras såklart, men vissa saker består. Moral, vett, ansvar, hövlighet och tacksamhet mot sina nästa, är några av de sakerna. Kan man inte stå upp för så simpla saker, måste man kunna ta konsekvenserna för det också, något som de flesta unga idag inte ens kan stava till. Jävligt sorgligt är vad det är.
Jag blir mörkrädd när jag ser vart den här världen är på väg och att vi alla dras med ner i skiten. Något som får mig att tänka på det mer än vanligt, är de stunder då jag roar mig med lite bloggläsning på nätet.
Jag må låta gammalmodig när jag säger att "det var bättre förr" och faktiskt menar det. Med "förr" behöver jag inte sträcka mig längre än till min egen barndom. Mina föräldrar är de bästa i världen. Jag har fått en bra uppfostran, som jag nu flera år senare, verkligen uppskattar och tackar oändligt för. Aldrig har jag fått så mycket uppskattning, tillgivenhet, berömmelse, kärlek, vänskap och tillit som av mina föräldrar.
Jag har alltid varit en "fri" unge, fri att göra vad jag vill under gränser, fri att få tillit från mina föräldrar, fri att välja mina vägar i livet. Men den friheten kom med ansvar. Ansvar att göra so jag blev tillsagd, ansvar att tänka på andra, ansvar att säga "tack", ansvar att passa tider, ansvar att respektera och värdesätta min familj. Jag har aldrig kallat mina förlädrar någonting annat än "mamma" och "pappa" eller vid deras namn.
I skolan hade vi regler som var till för att följas och som, allt som oftast, också gjorde det. Lärarna visste vad de snackade om, fick oss inspirerade och i slutändan hade vi roligt i plugget. Man åt frukost, lunch, mellis och middag. Man gjorde läxorna och fick sen vara ute till utsatt tid. Rutin. Ansvar. Tillit. Belöning. Gjorde man fel, uteblev belöning och man lärde sig något av det.
Världen runt omkring var också annorlunda. Barn var barn på ett helt annat sätt än de är idag. Jag var barn tills jag var 14 år och hade ditills varken testat smink, alkohol, sex eller ens knappt en BH. Idag slutar barn vara barn så gott som den dagen de fattar att de finns till. "Barn ska vara fria och själva fatta sina beslut" säger man. Problemet är bara att BARN inte KAN fatta egna beslut om sådant de inte förstår sig på! Vilket i stort sätt är ALLT - från vilken blöjsort de ska ha till hur stor veckopengen blir.
Idag handlar barndomen om ungdomen som i sin tur handlar om vuxenskapet. Man ska vara inne, ha modekläder (skitsamma om de är skitfula, det är ju mode!), senaste mobiltelefonen, prata så mycket slang man kan, kasta skit på andra, skära sig i armarna och lyssna på musik som handlar och sex, våld och droger. Heja.
Sen att föräldrarna till dessa barn också överröser dem med dyra saker, som de tjatat sig till med egentligen inte behöver, det ses som en självklarhet, eller? Att de sen också skolkar, slår ner sina lärare, kallar både skolkamrater och föräldrar för både det ena och det andra, det gör inget eller? Och aldrig har siffrorna över barn och unga som mår psykiskt dåligt och skadar sig själva varit så höga.
De flesta unga människor upp till 18, är bland de snobbigaste, mest oförskämda, mest egotrippade, ohövligaste små människor jag någonsinn kommit i kontakt med. Snorungar som inte lärt sig veta hut överhuvudtaget utan tror att världen är till för dem. En värld, där smink, pengar, rosa fluff, våld och materiella ting totalt styr deras vardag. Det mest skrämmande är, att det inte är deras eget fel. Så vem ska man döma? Vems är felet?
För 8 år sedan, när jag just fyllt 14, insåg jag värdet av att uppskatta livet som det är. Då, när det knapps fanns ett helt fungerande internet, inga Ipods och man fortfarande spelade kula på skolgården, tyckte jag att jag var modern. Men jag var också nöjd så.
Tider förändras såklart, men vissa saker består. Moral, vett, ansvar, hövlighet och tacksamhet mot sina nästa, är några av de sakerna. Kan man inte stå upp för så simpla saker, måste man kunna ta konsekvenserna för det också, något som de flesta unga idag inte ens kan stava till. Jävligt sorgligt är vad det är.
Kommentarer
Trackback
