:/
Idag förstår jag inte vad som är fel och varför. Jag bara är på det där humöret som jag absolut avskyr att vara på. Deppdeppelidepp. Usch :/ tycker det kan fara åt h-vete och lämna mig ifred, för jag vill ju vara glad.
Hälsning från öst
Hej! Skriver mer när jag är hemma :) Jag har det oförskämt bra här i Vietnam och vill aldrig åka hem! Totalt kär i allt landet erbjuder, det är så fantastiskt. Hörs sen! Puss från mig <3
WTF
Samtal som får ens inre att sparka bakut har visst kantat denna dag.
Först ett mycket bra och vänligt samtal, som ledde till en ev middag med en nyfunnen vän samt prat om jobb = alltigenom positivt och roligt. Glada skutt rakt in i själen!
Sedan ett mycket jobbigt och aggressivt samtal med tårar och vrede som efterföljd = alltigenom kränkande och tråkigt. Hårda sparkar i magen som gör ont ända in i märgen.
Jag blev anklagad och utskälld för något jag inte gjort av en "vän" som jag trodde jag kunde lita på. Denna "vän" har redan fått en andra chans att visa sitt bättre jag, men det verkar alltså som att jag varit för snäll, igen. Naiv och dumsnäll. Jag får allt ta och lära mig att de människor som svikit en gång, troligen kommer att svika igen. Man ger dem ett finger och de tar hela handen, spottar i den, rycker loss den från kroppen och slänger den i soporna.
Att sedan denna person har mage att ringa för att försöka ge någon tarvlig förklaring till sitt beteende och också skicka "jag-skäms"-sms direkt efter att ha orsakat en oförlåtlig skada, är rent utsagt PATETISKT. Men det är klart, vi har nu att göra med en rädd, osäker, patetisk människa så vad har man att förvänta?
Varför inte tänka innan man talar? Denna person har bränt sina broar till min vänskap och de går aldrig att återuppbygga. Mitt förtroende för denna människa är och förblir borta. Och jag är otroligt glad för det. Glad för att han äntligen visade sitt riktiga jag, så jag slapp bli lurad mer. Det är dags att sträcka på sig och sluta ta skit från folk som inte är värda ens eget hat och förakt. (Den jävlen sabbade dessutom mina yogaplaner för kvällen och DET är oförlåtligt om något!)
Nu till sängen, mannen och sömnen. Efter en, trotsallt, bra dag överlag.
Till mina riktiga vänner; Love you and always will!
/Mary
Först ett mycket bra och vänligt samtal, som ledde till en ev middag med en nyfunnen vän samt prat om jobb = alltigenom positivt och roligt. Glada skutt rakt in i själen!
Sedan ett mycket jobbigt och aggressivt samtal med tårar och vrede som efterföljd = alltigenom kränkande och tråkigt. Hårda sparkar i magen som gör ont ända in i märgen.
Jag blev anklagad och utskälld för något jag inte gjort av en "vän" som jag trodde jag kunde lita på. Denna "vän" har redan fått en andra chans att visa sitt bättre jag, men det verkar alltså som att jag varit för snäll, igen. Naiv och dumsnäll. Jag får allt ta och lära mig att de människor som svikit en gång, troligen kommer att svika igen. Man ger dem ett finger och de tar hela handen, spottar i den, rycker loss den från kroppen och slänger den i soporna.
Att sedan denna person har mage att ringa för att försöka ge någon tarvlig förklaring till sitt beteende och också skicka "jag-skäms"-sms direkt efter att ha orsakat en oförlåtlig skada, är rent utsagt PATETISKT. Men det är klart, vi har nu att göra med en rädd, osäker, patetisk människa så vad har man att förvänta?
Varför inte tänka innan man talar? Denna person har bränt sina broar till min vänskap och de går aldrig att återuppbygga. Mitt förtroende för denna människa är och förblir borta. Och jag är otroligt glad för det. Glad för att han äntligen visade sitt riktiga jag, så jag slapp bli lurad mer. Det är dags att sträcka på sig och sluta ta skit från folk som inte är värda ens eget hat och förakt. (Den jävlen sabbade dessutom mina yogaplaner för kvällen och DET är oförlåtligt om något!)
Nu till sängen, mannen och sömnen. Efter en, trotsallt, bra dag överlag.
Till mina riktiga vänner; Love you and always will!
/Mary
Duger, duger inte?
Med anledning av förra inlägget då...
Jag blir så ledsen när det blir så. Fredrik gör nåt han tycker är helt oskyldigt och jag reagerar på ett helt annat sätt. Men ärligt talat, vem som helst hade väl blivit putt över en sån grej, eller? Speciellt när han så väl vet att jag inte har det allra bästa självförtroendet när det gäller min kropp och så. Då är det inte så kul att hitta såna bilder plus att han ofta pratar om att "vältränade tjejer är så coola" och snyggt med läder och magrutor hit och dit och bla bla...Då kan han väl skaffat en sån tjej tycker man?
Jag kommer ju aldrig att se ut så, det är fakta. Frågan är om jag ens vill det?
Jag vet ju att han älskar mig. Men ändå, i detta fall vägde handling visst mer än ord och jag blev sur, okej. Just för att jag vet att jag aldrig blir en modell med långa, slanka ben, smala lår, smal midja, med kåthet i blick i lackfodral. Det är och förblir liksom inte jag.
Samtidigt som jag ställer honom mot väggen känner jag att jag hämmar honom nu och att han typ blir rädd för att göra saker fast han vill. Kanske en dum tanke men så känns det...jag kan samtidigt inte hjälpa att jag måste säga min känsla, fö det kommer bara ligga och störa mig i veckor annars och kommer sen att komma ut på helt fel sätt istället. Och jag får för mig att det är mindre bra.
Jaja, mitt självförtroende är inte så bra som jag trott och hoppats. Det är bara att inse och leva med. Suck.
Jag blir så ledsen när det blir så. Fredrik gör nåt han tycker är helt oskyldigt och jag reagerar på ett helt annat sätt. Men ärligt talat, vem som helst hade väl blivit putt över en sån grej, eller? Speciellt när han så väl vet att jag inte har det allra bästa självförtroendet när det gäller min kropp och så. Då är det inte så kul att hitta såna bilder plus att han ofta pratar om att "vältränade tjejer är så coola" och snyggt med läder och magrutor hit och dit och bla bla...Då kan han väl skaffat en sån tjej tycker man?
Jag kommer ju aldrig att se ut så, det är fakta. Frågan är om jag ens vill det?
Jag vet ju att han älskar mig. Men ändå, i detta fall vägde handling visst mer än ord och jag blev sur, okej. Just för att jag vet att jag aldrig blir en modell med långa, slanka ben, smala lår, smal midja, med kåthet i blick i lackfodral. Det är och förblir liksom inte jag.
Samtidigt som jag ställer honom mot väggen känner jag att jag hämmar honom nu och att han typ blir rädd för att göra saker fast han vill. Kanske en dum tanke men så känns det...jag kan samtidigt inte hjälpa att jag måste säga min känsla, fö det kommer bara ligga och störa mig i veckor annars och kommer sen att komma ut på helt fel sätt istället. Och jag får för mig att det är mindre bra.
Jaja, mitt självförtroende är inte så bra som jag trott och hoppats. Det är bara att inse och leva med. Suck.
Fan.
Nu är jag förbannad. Jag kanske är ett PMS-monster och en riktig tönt nu, men det struntar jag i. Hittade en feed på Facebook som så fint meddelar att min sambo kollat och gillat bilder på halvnakna modeller, med hans svar att han "tyckte det var en cool bild". Jo tjena. Han är man, klart han tycker att det är en "cool" bild på en skitig, halvnaken tjej i lack som putar med rumpan mot linsen och med hela ansiktet skriker "ta mig, ta mig!". Jag tror även på tomten.
Jävla karl.
Nu går jag och lägger mig, adjö.
Jävla karl.
Nu går jag och lägger mig, adjö.
Hundjävel
Nu skäller grannens hund IGEN för en sådär sjuttioelfte gången bara denna timmen. Att människan inte har pli på djuren alls eller typ aldrig stimulerar dem aktivt kanske har med saken att göra? Vi pratar om kvinnan som har munkorg på sina stackars hundar och aldrig säger åt dem när de gör fel, så de lär sig ju i och med det inte heller vad som är rätt. Hon lämnar dem hemma större delen av dagen så de ylar och skäller sig hesa i sin ensamhet plus att de turer hon går med hundarna typ är runt kvarteret...rasen är en typ av strövare som behöver motion! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att fatta att; KAN man inte ta hand om sina djur så de får ett värdigt liv, så SKA man INTE ha några!
PS: Ja, jag har en dålig dag och irriterar mig på allt. DS
PS: Ja, jag har en dålig dag och irriterar mig på allt. DS
Man ska bo ensam...
...för då slipper man kompromissa om precis allt och slipper stundtals känna ångest för att man måste ta hand om huset helt själv. Så känns det verkligen idag och jag är skitsur på Fredde för att han inte är här och hjälper till när det ser ut som helvetets bakgata hemma hos oss. Nu har det liksom runnit över och skiten måste bort...då drar han till sina polare för att fixa lajvsaker som han kunde börjat med för typ 2 månader sen. Tycker inte det är ok faktiskt. Jag känner mig bortprioriterad och inte speciellt uppskattad. Punkt.
Idag är stallet tomt
Nej, inga hästar är hemma alls i skallen idag. Det ekar tomt och livlöst. En sådan där dag ni vet som man helst vill slippa.
Jag retar upp mig på onödiga saker som bara ställer till det i hjärnan och hjärtat. Jag känner mig jättelarvig som blir småsur när det händer små oskyldiga saker som jag vet inte betyder något. Ändå stör det mig och jag blir lite gramse. Jag får välle skylla på PMS och shoppa vidare =)
Adjökens adjö.
J*vla skitdag då.
Jag blir så sur. Idag är jag jätteförvirrad och vimsig och bara allmänt störd, det är skitirriterande. Måste skriva av mig lite för jag blir verkligen sne!
Inte nog med att jag försov mig och hade max en kvart på mig att göra mig själv iordning (inkl. äta frukost, ge katterna mat, klä på mig, vakna), jag glömde även min matlåda med mellanmål och ALLT i på bussfanskapet! Så jävla less man blir. Hade förberett igår som jag aldrig annars gör, för att ladda inför träningen med massa nyttigheter. Men nej. Se den skulle jag inte få. F-U-C-K.
Jag ville typ hänga mig någonstans när jag kom på det, när jag gått av tåget och matlådan var på väg till Bredäng med bussen som jag lämnat 20 min innan!
Hade gjort den godaste köttfärssåsen någonsinn till matlåda och ja, nu är den väck. Det är så man vill gråta. Tänkte att "jomen en sådan kan man väl anmäla att man tappat bort?" och ringde till bajsSL som säger att "nej sådana slänger vi, de kan man inte få tillbaka". JÄVLIGT BRA SERVICE SOM VANLIGT PÅ DET FÖRBANNADE FÖRETAGET med andra ord.
Jag vill att min man ska komma hem och krama mig så jag blir mig själv igen. Saknar hans kloka ord och varma famn en dag som denna.
Inte nog med att jag försov mig och hade max en kvart på mig att göra mig själv iordning (inkl. äta frukost, ge katterna mat, klä på mig, vakna), jag glömde även min matlåda med mellanmål och ALLT i på bussfanskapet! Så jävla less man blir. Hade förberett igår som jag aldrig annars gör, för att ladda inför träningen med massa nyttigheter. Men nej. Se den skulle jag inte få. F-U-C-K.
Jag ville typ hänga mig någonstans när jag kom på det, när jag gått av tåget och matlådan var på väg till Bredäng med bussen som jag lämnat 20 min innan!
Hade gjort den godaste köttfärssåsen någonsinn till matlåda och ja, nu är den väck. Det är så man vill gråta. Tänkte att "jomen en sådan kan man väl anmäla att man tappat bort?" och ringde till bajsSL som säger att "nej sådana slänger vi, de kan man inte få tillbaka". JÄVLIGT BRA SERVICE SOM VANLIGT PÅ DET FÖRBANNADE FÖRETAGET med andra ord.
Jag vill att min man ska komma hem och krama mig så jag blir mig själv igen. Saknar hans kloka ord och varma famn en dag som denna.
Who let the demons out?
Min demon för dagen (den satans tisdagen) har hittat ut igen. Jag är på så förbaskat dåligt /tråkigt/urlesst humör. Jag orkar inte vara glad idag, min service får bli lite smått lidande men wtf.
Ge mig förändring innan jag blir galen.
Urk.
There´s a shewolf in your closet...
Fan. Tror jag har lindat in mig i någon form av höstdepp eller nåt. Känner mig sjukt nere och har ingen ork eller känsla för nåt alls. Suck. Varför blir det så? Hösten som är så fin och som man någonstans alltid ändå längtar efter...fasen den här hade jag inte väntat mig. Kanske därför det kommer som en liten chock? Jag, deppig? Bah! Surar ner mig och blir fräsig åt folk...men det känns ändå skönt på nåt sätt, som att det är det som behövs just nu, en urladdning. Jävla skit att man ska känna såhär. Önskar jag var ett känslolöst monster som bara ser likgiltigt på allt och alla. Det blir så mycket lättare så, får jag för mig.
Helst vill jag ligga och mysa i sommarstugans kaminvärme och småprata med pappa. Lyssna på vindens sus i trädtopparna och dra i den kyliga, friska doften av träd och skog och höst. Jag vill skriva mina noveller och gå promenader med min familj.
Och just nu vill jag bara hem och städa. Jag har en tendens att göra det när jag är på dåligt/deppigt humör. Och det är väl "bra" för då blir det något gjort.
Men! Jag vill hellre vara glad och bekymmerslös. Innerst inne. Fast nu har jag lust att vara arg. Riktigt jävla sur faktiskt.
F**k the world...
Stuck
Jag har en jävla skitdag idag. Fick ett mindre utbrott på allts jävlighet och ville bara lägga mig i nåt hörn och typ...försvinna. Less, less, less är vad jag är. Jag är alldeles för hetsig för mig själv, alltid ska det vara nya grejer, nya projekt, nya steg i livet - jag kan inte liksom bara nöja mig med livet som det är nu, idag. SKITJOBBIGT är vad det är.
Men sån är jag ju. Och tacka fan för det. Så det händer lite i livet...
Men idag...alltså...helvetesjävlaskitdag! punkt
Sorg
Jag känner ett humör i mig som jag bara inte kan få bukt med. En känsla, ett stort, svart hål som bara suger mig neråt. Jag blir förbannad för ingenting egentligen och skäller på folk jag borde säga ömma ord till. Men när jag blir på det här humöret, spelar liksom ingenting någon roll längre och jag vill bara bort, vara för med själv, med mig själv.
Jag är ju den som mår sämst av att känna så, men jag vet heller inte vad jag ska göra åt det, för det kommer bara ur mig som en demon som reser sig från underjorden. Skit. Jag är ju en glad människa egentligen, så varför får jag såna häftiga utbrott när jag inte till 100% får som jag vill? Och framförallt, varför tar jag ut det på dem jag tycker om mest i hela världen?
Jag skrämmer mig själv idag. Idag som många andra dagar då jag inte riktigt känner igen mig själv. Usch.
Någon som vet vad man kan göra åt det? Hur kan jag känna mindre och tänka mer på andra när det blir så?
Fan, jag hatar att inte ha kontroll över mina känslor. Och framförallt hatar jag att såra dig. Du är ju mitt liv, mitt allt. Varför spelar jag ett så högt spel när jag helt ärligt och utblottat kan inse att jag inte kan med att förlora det bästa jag någonsinn haft?
/ M.E
Jag är ju den som mår sämst av att känna så, men jag vet heller inte vad jag ska göra åt det, för det kommer bara ur mig som en demon som reser sig från underjorden. Skit. Jag är ju en glad människa egentligen, så varför får jag såna häftiga utbrott när jag inte till 100% får som jag vill? Och framförallt, varför tar jag ut det på dem jag tycker om mest i hela världen?
Jag skrämmer mig själv idag. Idag som många andra dagar då jag inte riktigt känner igen mig själv. Usch.
Någon som vet vad man kan göra åt det? Hur kan jag känna mindre och tänka mer på andra när det blir så?
Fan, jag hatar att inte ha kontroll över mina känslor. Och framförallt hatar jag att såra dig. Du är ju mitt liv, mitt allt. Varför spelar jag ett så högt spel när jag helt ärligt och utblottat kan inse att jag inte kan med att förlora det bästa jag någonsinn haft?
/ M.E
"When you see my face, hope it gives you hell"
En klockren pungspark till alla som behandlat sina ex som skit. Jag tänker direkt på mitt forna misstag och önskar det inte ett ord bättre än de i denna text. För vad som än händer någonsinn, I hope it gives you hell.
I wake up every evening, with a big smile on my face And it never feels out of place And you're still probably working at a 9 to 5 pace I wonder how bad that tastes When you see my face hope it gives you hell Hope it gives you hell When you walk my way hope it gives you hell Hope it gives you hell Now where's your picket fence love And where's that shiny car, And did it ever get you far You've never seem so tense love I've never seen you fall so hard, Do you know where you are And truth be told I miss you And truth be told I'm lying When you see my face hope it gives you hell Hope it gives you hell When you walk my way hope it gives you hell Hope it gives you hell If you find a girl that's worth a damn and treats you well Then she's a fool, you're just as well hope it gives you hell
Tomorrow you'll be thinking to yourself Where'd it all go wrong, the list goes on and on Now you'll never see, what you've done to me You can take back your memories they're no good to me And she hears all your lies, You can look me in the eyes With that sad sad look that you wear so well When you see my face hope it gives you hell Hope it gives you hell When you walk my way hope it gives you hell Hope it gives you hell When you hear this song and you sing along oh you'll never tell Then you're the fool, I'm just as well Hope it gives you hell When you hear this song I hope that it will give you hell You can sing along I hope that it puts you through hell
Disturbia
Ibland når man den punkten då man inte längre kan behärska sig och hålla tyst. Nu är ett sådant ibland.
Jag blir mörkrädd när jag ser vart den här världen är på väg och att vi alla dras med ner i skiten. Något som får mig att tänka på det mer än vanligt, är de stunder då jag roar mig med lite bloggläsning på nätet.
Jag må låta gammalmodig när jag säger att "det var bättre förr" och faktiskt menar det. Med "förr" behöver jag inte sträcka mig längre än till min egen barndom. Mina föräldrar är de bästa i världen. Jag har fått en bra uppfostran, som jag nu flera år senare, verkligen uppskattar och tackar oändligt för. Aldrig har jag fått så mycket uppskattning, tillgivenhet, berömmelse, kärlek, vänskap och tillit som av mina föräldrar.
Jag har alltid varit en "fri" unge, fri att göra vad jag vill under gränser, fri att få tillit från mina föräldrar, fri att välja mina vägar i livet. Men den friheten kom med ansvar. Ansvar att göra so jag blev tillsagd, ansvar att tänka på andra, ansvar att säga "tack", ansvar att passa tider, ansvar att respektera och värdesätta min familj. Jag har aldrig kallat mina förlädrar någonting annat än "mamma" och "pappa" eller vid deras namn.
I skolan hade vi regler som var till för att följas och som, allt som oftast, också gjorde det. Lärarna visste vad de snackade om, fick oss inspirerade och i slutändan hade vi roligt i plugget. Man åt frukost, lunch, mellis och middag. Man gjorde läxorna och fick sen vara ute till utsatt tid. Rutin. Ansvar. Tillit. Belöning. Gjorde man fel, uteblev belöning och man lärde sig något av det.
Världen runt omkring var också annorlunda. Barn var barn på ett helt annat sätt än de är idag. Jag var barn tills jag var 14 år och hade ditills varken testat smink, alkohol, sex eller ens knappt en BH. Idag slutar barn vara barn så gott som den dagen de fattar att de finns till. "Barn ska vara fria och själva fatta sina beslut" säger man. Problemet är bara att BARN inte KAN fatta egna beslut om sådant de inte förstår sig på! Vilket i stort sätt är ALLT - från vilken blöjsort de ska ha till hur stor veckopengen blir.
Idag handlar barndomen om ungdomen som i sin tur handlar om vuxenskapet. Man ska vara inne, ha modekläder (skitsamma om de är skitfula, det är ju mode!), senaste mobiltelefonen, prata så mycket slang man kan, kasta skit på andra, skära sig i armarna och lyssna på musik som handlar och sex, våld och droger. Heja.
Sen att föräldrarna till dessa barn också överröser dem med dyra saker, som de tjatat sig till med egentligen inte behöver, det ses som en självklarhet, eller? Att de sen också skolkar, slår ner sina lärare, kallar både skolkamrater och föräldrar för både det ena och det andra, det gör inget eller? Och aldrig har siffrorna över barn och unga som mår psykiskt dåligt och skadar sig själva varit så höga.
De flesta unga människor upp till 18, är bland de snobbigaste, mest oförskämda, mest egotrippade, ohövligaste små människor jag någonsinn kommit i kontakt med. Snorungar som inte lärt sig veta hut överhuvudtaget utan tror att världen är till för dem. En värld, där smink, pengar, rosa fluff, våld och materiella ting totalt styr deras vardag. Det mest skrämmande är, att det inte är deras eget fel. Så vem ska man döma? Vems är felet?
För 8 år sedan, när jag just fyllt 14, insåg jag värdet av att uppskatta livet som det är. Då, när det knapps fanns ett helt fungerande internet, inga Ipods och man fortfarande spelade kula på skolgården, tyckte jag att jag var modern. Men jag var också nöjd så.
Tider förändras såklart, men vissa saker består. Moral, vett, ansvar, hövlighet och tacksamhet mot sina nästa, är några av de sakerna. Kan man inte stå upp för så simpla saker, måste man kunna ta konsekvenserna för det också, något som de flesta unga idag inte ens kan stava till. Jävligt sorgligt är vad det är.
Jag blir mörkrädd när jag ser vart den här världen är på väg och att vi alla dras med ner i skiten. Något som får mig att tänka på det mer än vanligt, är de stunder då jag roar mig med lite bloggläsning på nätet.
Jag må låta gammalmodig när jag säger att "det var bättre förr" och faktiskt menar det. Med "förr" behöver jag inte sträcka mig längre än till min egen barndom. Mina föräldrar är de bästa i världen. Jag har fått en bra uppfostran, som jag nu flera år senare, verkligen uppskattar och tackar oändligt för. Aldrig har jag fått så mycket uppskattning, tillgivenhet, berömmelse, kärlek, vänskap och tillit som av mina föräldrar.
Jag har alltid varit en "fri" unge, fri att göra vad jag vill under gränser, fri att få tillit från mina föräldrar, fri att välja mina vägar i livet. Men den friheten kom med ansvar. Ansvar att göra so jag blev tillsagd, ansvar att tänka på andra, ansvar att säga "tack", ansvar att passa tider, ansvar att respektera och värdesätta min familj. Jag har aldrig kallat mina förlädrar någonting annat än "mamma" och "pappa" eller vid deras namn.
I skolan hade vi regler som var till för att följas och som, allt som oftast, också gjorde det. Lärarna visste vad de snackade om, fick oss inspirerade och i slutändan hade vi roligt i plugget. Man åt frukost, lunch, mellis och middag. Man gjorde läxorna och fick sen vara ute till utsatt tid. Rutin. Ansvar. Tillit. Belöning. Gjorde man fel, uteblev belöning och man lärde sig något av det.
Världen runt omkring var också annorlunda. Barn var barn på ett helt annat sätt än de är idag. Jag var barn tills jag var 14 år och hade ditills varken testat smink, alkohol, sex eller ens knappt en BH. Idag slutar barn vara barn så gott som den dagen de fattar att de finns till. "Barn ska vara fria och själva fatta sina beslut" säger man. Problemet är bara att BARN inte KAN fatta egna beslut om sådant de inte förstår sig på! Vilket i stort sätt är ALLT - från vilken blöjsort de ska ha till hur stor veckopengen blir.
Idag handlar barndomen om ungdomen som i sin tur handlar om vuxenskapet. Man ska vara inne, ha modekläder (skitsamma om de är skitfula, det är ju mode!), senaste mobiltelefonen, prata så mycket slang man kan, kasta skit på andra, skära sig i armarna och lyssna på musik som handlar och sex, våld och droger. Heja.
Sen att föräldrarna till dessa barn också överröser dem med dyra saker, som de tjatat sig till med egentligen inte behöver, det ses som en självklarhet, eller? Att de sen också skolkar, slår ner sina lärare, kallar både skolkamrater och föräldrar för både det ena och det andra, det gör inget eller? Och aldrig har siffrorna över barn och unga som mår psykiskt dåligt och skadar sig själva varit så höga.
De flesta unga människor upp till 18, är bland de snobbigaste, mest oförskämda, mest egotrippade, ohövligaste små människor jag någonsinn kommit i kontakt med. Snorungar som inte lärt sig veta hut överhuvudtaget utan tror att världen är till för dem. En värld, där smink, pengar, rosa fluff, våld och materiella ting totalt styr deras vardag. Det mest skrämmande är, att det inte är deras eget fel. Så vem ska man döma? Vems är felet?
För 8 år sedan, när jag just fyllt 14, insåg jag värdet av att uppskatta livet som det är. Då, när det knapps fanns ett helt fungerande internet, inga Ipods och man fortfarande spelade kula på skolgården, tyckte jag att jag var modern. Men jag var också nöjd så.
Tider förändras såklart, men vissa saker består. Moral, vett, ansvar, hövlighet och tacksamhet mot sina nästa, är några av de sakerna. Kan man inte stå upp för så simpla saker, måste man kunna ta konsekvenserna för det också, något som de flesta unga idag inte ens kan stava till. Jävligt sorgligt är vad det är.
