M.E

Hej igen!
I all vampyryra kom jag på att jag ju inte bloggat på ett tag! Herrejösses, det måste vi råda bot på. Jag som varit med om massa saker som det ska skrivas om. Har många fina bilder från b la semester, bröllop & Kreta såklart som jag också kommer lägga upp.

Snart så, vänner, snart :)

Jag har äntligen fått sätta tänderna i True Blood igen då säsong 3 har börjat sändas! Finally. Och jag är, inte helt oväntat, hooked som en metmask på en krok. Serien är så jävla bra så jag får ståpäls bara jag tänker på den.

Blir roligt att se hur denna säsong artar sig och gör livet knepigt för alla vamps & människor...bara jag får se mer av Alex är jag nöjd, tihi.

På måndag släpps avsnitt 4 i 3:e säsongen! Att icke förglömma.

Shit. Vad är det med mig och tisdagströtthet? Tisdag idag..och jag är jättetrött. Igen! Omg, jag måste verkigen lära mig uppskatta tidiga kvällar och inte sena-stressiga morgnar!

Mjuff.

...kommer jag aldrig att glömma. Det var en underbar dag, väldigt olik alla andra. Jag behöver väl inte ens nämna vad som hände då, har jag ju redan babblat mig varm om i de senaste två inläggen :P

(psst! jag hoppade fallskärm!) :P

Heja Sverige! <3

 

 

Suck, jag kan bara inte sluta flyga på små moln efter gårdagens superkick i luften. Det är det enda jag tänker på idag, haha. Aaahhh...så underbart mysigt. Marie <3 Fallskärmshopp = SANT.

Att köra rally var riktigt kul och gav mig en schysst adrenalinkick måste jag säga! Speciellt när jag fick åka med instruktören (efter 8 egna varv med mig själv bakom ratten). När Rebecka, instruktören, körde gick det så jävla fort att jag trodde vi skulle förgås i varje kurva vi intog. Gruset sprutade, däcken skrek och jag tjöt av lycka :)

Rally i all sin ära absolut, men det var ju INGENTING jämfört med hur det kändes att hoppa fallskärm. Det var fanimej det bästa jag NÅGONSINN gjort i hela mitt liv och det gjorde mig totalt beroende!! Jag bara måste hoppa igen! Och igen, och igen, och igen, och igen! Ett cert är inte långt borta nu vill jag lova. Kicken man får är helt obeskrivbar och måste upplevas för att man ska förstår hur det är. Att sväva som en fågel, högt i det blå, med bara tystnaden som sällskap (ja, i mitt fall såklart även instruktören Calle :D) Känslan är helt fantastisk och liknar ingenting jag gjort tidigare. Den underbara känslan av frihet. Om det ens kommer att hända överhuvudtaget, så kommer det ta lång tid innan jag hittar något som toppar detta!

Helt underbart fantastiskt fint och perfekt var det! (jag har verkligen Calle att tacka för den upplevelsen, han fick det att vara så enkelt och bara roligt!).

Och man kan väl inte känna sig annat än trygg när man är fastkopplad i en stor, stark man som hoppat mellan 2200-2500 hopp under sin 15 år långa fallskärmskarriär?

Jag känner mig nykär! Nykär i livet och friheten man får när man svävar som en fågel...högt i det blå!